En värld full av ångest?

Hur ser en värld ut med ångest? Beslutångest har för mig en helt annan betydelse, den är inte bara en velande känsla av att inte riktigt kunna bestämma sig för mig, utan känslan är så stark och tydlig så att det känns som att den är en tjock sörja som man kan ta på. Det handlar inte längre om "vilket vill jag egentligen" utan det handlar mer om att varje tanke på det ena eller det andra föder nya "tänk om" och katastroftankar kommer in i bilden. Nu handlar det inte länge om vad jag vill utan att jag nu är fullkomligt förtvivlad då mitt huvud har hittat på hemska grejer som nu kan hända, vad det kan leda till. Vad händer om jag väljer detta? Kommer jag ångra mig? KAN jag FÅ ångra mig? Vad kommer andra tycka om mitt val? osv osv. Ja listan kan göras oändligt lång.

Men nu handlar det inte om beslutsångest. Det här handlar om ångest. För alla där ute som faktiskt lever med ångest dagligen, ångest inte längre är vad vi lite hastigt kallar för ångest då vi känner oss lite illa till mods och närmast nervösa? Det handlar om den ångesten som är förlamande, som så otroligt många kämpar med år efter år, dag ut och dag in, och många utan att förstå vad det är eller varför.

Att leva med ångest är som att vara som ett ständigt frågetecken. Varför har jag nu ont i magen? Varför har jag ett tryck i bröstet? - och föder vidare katastroftankar som - Är jag sjuk? Har nått gått snett? Håller jag på att bli hjärtsjuk? Eller har nått gått sönder i magen? Kommer jag dö nu?

Jag skojar inte. Även om man själv vet att tankarna är "fjolliga" (nä, så får man absolut inte säga till någon med ångest) så tror man på dem själv ändå. Jag vet att jag inte håller på att dö, men hur kan jag vara säker? "Tänk om", du vet?

När man kämpat länge, så börjar man tillslut börja koppla ihop dessa kroppsliga symptom och förstå att, jaha, nu var det ångesten igen. Men anledningen kan fortfarande vara ett lika stort frågetecken. Ibland tror jag att jag på fullaste allvar kan ha sådan ångest när jag tänker på att fara till jobbet för att det är stökigt hemma? Det kan vara en sådan grej som skapar något så stort, att jag ser inte grundorsaken. Men jag kan i regel ändå aldrig vara helt säker på vad det är eller varför.

När man är den här som kommer med ett stort leende varje morgon, hälsar och säger godmorgon, så ser man inte att tankarna snurrar i all oändlighet. "Sade jag det där fel?", "Var det fel av mig?", "Har jag någon fläck någonstans?", "Tycker de att jag är knäpp?", men fortsätter dagen ändå. Misstolkar signaler men ändå inte. Det är ångesten som hittar "tänk om" till ta mig tusan allt.

Men då var det ju det här med att vi så slarvigt kallar det för ångest. Vad för ångest? Är all ångest samma ångest? Är Paniksyndrom och OCD samma sak? Nej, säger ni, men de tillhör båda de s.k. ångestsjukdomarna. Det går inte att dra alla över en kam, men jag kan lova att allt som hör till ämnet ångest (och nu menar jag riktig ångest, inte den man får dagen innan ett prov för att man faktiskt inte tagit sig tid och pluggat till det) är en daglig kamp, en kamp mot sig själv egentligen.

Jag har levt med ångest så länge jag kan minnas. Den har tagit olika form under olika tid i mitt liv. Jag vet in i det minsta vad panikattacker är. Jag har fått dem i så många år, men inte förstått vad de är för något förens för något år sedan. Inte mer ingående förens ganska nyligt. Varje dag, kämpar jag med något som heter GAD, paniksyndrom och agorafobi.

Ångesten kan ta sig in i även den lyckligaste tanke. Man kan vara nöjd och glad över att ha åstadkommit något men samtidigt trycka ned sig själv med tankar om att det var dåligt, värdelöst, ett dåligt val, eller vad tusan som helst. Det spelar ingen roll, en liten tanke om "tänk om" finns alltid där.

Man vill alltid vara så duktig som alla andra och klara av allt felfritt. Bara tanken ger mig ångest, har alltid gjort. Men tanken på att prestera "lite mindre" ger mig minst lika mycket. Jag vet själv att ingen är felfri, men leva med ångest, som blir alla möjliga grejer som beslutsångest, prestationsångest, social ångest, ångest över sin hälsa, ångest över ekonomi, ångest ångest ångest ångest, då känns allt annat ganska "felfritt". Men klart man inte orkar, självklart man inte riktigt orkar ha samma kapacitet som någon utan ångest. Att ha ångest är att ha 3 heltidsjobb samtidigt, varje dag. Sedan ska man faktiskt ha ett heltidsjobb på det också, och en fritid, och ett socialt liv.

Jaja. Jag vet faktiskt inte riktigt vart jag ville komma med detta? Jag önskar bara att vi någon gång i framtiden får bättre kunskap och förståelse vad ångest faktiskt är, vad ångest är för dem som lever med en ångestsjukdom. De som helt plötsligt, utan någon orsak kan få svårt att andas, gråta, och känna sig förtvivlad, hopplös och allt känns bara så skrämmande, förtjänar verkligen att ses som de hjältar de är, för vi krigar med våran livs levande, vilda tiger mitt framför oss varje dag.

Gillar