Min operation - Endometrios

Igår så genomgick jag min laparoskopi. Gud vad jag har varit nervös och verkligen haft ångest för denna operation, men det gick bra. De var så otroligt gulliga på sjukhuset och jag kände verkligen att narkosbedömningen jag gjorde dagen innan med narkosläkaren gjorde det hela jättebra, jag fick smärtstillande som diklofenak, paracetamol och morfin, även åksjuketabletter mot mitt illamående. Därefter fick jag starkt ångestdämpande vilket faktiskt verkligen hjälpte. Jag hade pappa med mig ända tills jag skulle in i op-rummet, vilket kändes skönt att jag slapp ligga där själv.

Väl inne i op-rummet fick jag mer ångestdämpande och det gjorde verkligen susen, jag kände iprincip inga känslor alls, utan lät dem bara göra det de skulle. De satte fast mina armar ut åt vardera håll, de lade benen till rätta och kontrollerade så alla sjukhuskläderna låg till rätta, jag fick andas in något mer för ångesten och då hade jag en sköterska som höll i masken och hängde över mig så jag såg bara hennes ögon i princip. Hon strök på mig och pratade om allt annat än att jag precis skulle så sova, vilket jag uppskattar så otroligt mycket. Jag hörde narkosläkaren jag träffat dagen innan bakom mig och jag kände mig så lugn. Jag hade en sköterska som höll på med min hand där jag hade nålen, och så såg jag att hon kom med en stor vit spruta, vilket sköterskan som var vid mitt huvud berättade för mig, och rolig som jag är så mumlade jag i masken och ska "Propofol", de skrattade till lite och sa "mycket riktigt". Sedan minns jag inget mer. Jag kommer inte heller ihåg att jag somnade, vilket jag har gjort då jag sövts innan, då har det känts som att hela rummet försvinner längre och längre bort, och att allting börjat skaka och låta som en jordbävning. Inte nu, nu försvann jag bara, och det var så skönt!

Jag vaknade med att se samma sak som det sista jag såg, och sköterskan sa "Nu är vi färdiga Rebeccah". Haha, det första jag frågar är "Hur lång tid tog det?". En och en halv timma fick jag till svar, och jag tänkte "oj, det var länge för en laparoskopi, det kan inte ha sett bra ut då" och somnade om. Sedan vaknar jag till på post-op och jag har såååå ont. Då jag gjort cystoskopi och fått ha kateter så är känslan i blåsan förjävlig (det är även där jag har mina största problem så för mig blir det en väldig ångestframkallande känsla) och jag säger att jag vill på toaletten. De säger att jag mest troligt inte har något i blåsan då jag haft kateter och det förstår jag, men de sa att isåfall har de ju ett bäcken. "Jag är inte kräsen sa jag, hit med det". Så fick jag ligga på det, vilket var skönt att bara få försöka slappna av. Jag började få riktigt riktigt ont i magen, hela jag värkte som att hela jag var en enda stor endometriosvärk, och jag fick mer morfin. Därefter fick jag någon form av reaktion, för jag började hoppa och skaka och hacka tänder, och hur jag än gjorde kunde jag inte sluta, så då kom sköterskorna och frågade "fryser du Rebeccah?" "Nej", svarade jag, "jag fryser inte alls men jag kan inte sluta". Det var en reaktion från alla läkemedel tydligen och sköterskan kom med en till spruta och sa att den här borde lösa problemet, och sagt och gjort, ganska på en gång slutade jag skaka.

Ganska fort efter blev jag förflyttad lite längre bort i rummet och jag fick en festis, varm choklad och en macka. Jag fick inte i mig så mycket av mackan men jag försökte verkligen he i mig all vätska som bara gick, jag ville bara kunna få gå på toaletten. Vet att efter en cystoskopi så kissar man i princip taggtråd, så jag ville bara göra bort det, plus att det var därför jag var kvar, för om det inte satte igång av sig självt så kan de ju inte släppa hem mig heller. Jag försökte två gånger med hände ingenting, men jag kunde gå dit själv, vilket jag var så glad över. Jag mådde inte ett dugg illa heller, inte en enda gång, och jag brukar vara en spyfluga, bokstavligen.

Jag gick och lade mig igen och försöka sova, för jag ville ju helst inte ligga och känna allt det onda och obehagliga, jag skulle ju också invänta läkare som skulle berätta för mig vad de hade sett. Jag hann precis slumra till så kom läkaren och vi gick iväg till ett annat rum. Där harklar hon sig lite och jag ser att hon försöker fundera ut hur hon ska säga detta på bästa sätt, och säger att de hittade ganska så mycket endometrios. Det förvånade mig inte ett dugg och jag såg att hon blev lite förvånad över mig reaktion, hon sade även det, att det märks att jag kan inte ha förväntat mig något annat med tanke på min reaktion, plus att jag då har min mor som har samma problem. Hela bukhinnan är full av endometrios, vänster, höger, uppe, nere, runt livmodern och ja, överallt. Det såg illa ut. Min högra äggstock och äggledare hade ingenting, och såg friska ut, men min vänstra äggledare är sammanväxt med tarmen och livmodern, vilket förklarar såååå mina smärtor därifrån - jag har ju en gång för länge sedan haft en äggcysta på vänstra äggstocken, och jag har till och från fått såååå ont på samma ställe, vilket har gjort att jag trott att det har varit en till cysta, men det är "bara" sammanväxningen. Men hon sade att de kunde kika in mellan sammanväxningen och se att vänster äggstock iallafall ser ut att må bra. Spiralen de satte in sitter där den ska, och jag frågade om de lyckades ta bort något under operationen, men de har spolat och försökt nypa bort lite, men hon sade att de kunde inte egentligen göra något, då det var så mycket endometrios. De förstod att jag måste ha mycket ont, och vi pratade smärtstillande och det jag redan har är det som får duga, om jag inte blir mycket sämre för jag känner att det funkar ändå i dagsläget med citodon då det är dåligt. Går såklart igenom information om graviditet och så, vilket jag redan vet att det kan vara svårare - men det behöver inte vara. Mamma har ju fått mig och min syster, och det är ändå inte något som är aktuellt just nu.

Nu försöker jag bara ta det lugnt, och i dagsläget har jag inget ont, förutom i magen för såren, och i ryggen/axlarna. Herregud, jag mina axlar har ju legat på två hårda grejer som har fått ta emot hela min kroppsvikt i en och en halv timma! Jo tack att de har ont. Man känner sig verkligen överkörd, och jag inte gå upprakt idag... Men jag är så glad att jag har gått igenom det här, att jag äntligen vågat göra detta, det var verkligen dags. En del kan undra om jag inte är ledsen för det de har hittat? Nä... Egentligen inte. Eller ja, klart jag är ledsen att jag ska behöva ha det såhär, och att kanske att jag ska ha endometrios i den omfattningen jag faktiskt har, att den är riktigt dålig, men det är något jag har känt på mig och innerst inne vetat en lång tid - så jag var som förberedd. Precis så som läkaren beskrev att det såg ut - var precis så jag har själv berättat att "såhär tror JAG att det ser ut". 

Så jag tänker inte hänga läpp för det. Endometrios är en vidrig sjukdom, som jag dessvärre kommer få dras med livet ut. Det kommer inte bli lätt, men jag krigar på. Jag är en endo-krigare. ✌🏽️

Gillar