Mina op-ärr

​Nu har jag äntligen fått bli av med bandagen, och jag blev positivt överraskad att det faktiskt ser ganska bra ut ändå för att bara ett op-sår efter en vecka! Skrattar dock lite att de har dragit ihop min navel så att den ser helt annorlunda ut än vad den har gjort innan haha! Plus jag som är lite känslig för klistret på plåster syns det att jag började på utslag haha... Men det är så skönt nu när jag slipper vara inpacketerad.

Jag ska vara ärlig och säga att jag har ju funderat på den här operationen i 3 år. Jag var så fjollig då jag först blev erbjuden den, och tackade nej. Eller ja, fjollig säger jag nu, men jag förstår mig samtidigt. Jag var orolig för allt jag var orolig över nu såklart, att orört är bäst, och rädd för komplikationer osv - men jag hade inte smält min sjukdom då. Jag hade inte riktigt accepterat den, så jag kände att ha de problemen jag hade (vilket har gett så många andra personliga problem också!) plus då ha ärr på min kropp - det kände jag mig inte alls bekväm med. Nu skrattar jag nästan åt det, och tänker, lilla Rebeccah, det kommer en dag då man bara inte orkar bry sig mer. Men som sagt, det var inte NOG illa då. När den gränsen blev nådd så kunde jag absolut inte bry mig mindre om ärr och dyligt, speciellt inte efter jag fått ärret efter lungdränet jag hade i februari. Jag ser det lite som att jag är en tiger som har förtjänat mina ränder. Jag är ju en fighter - och ärr får man av liv man har levt. 

Gillar