När det inte blir som man tänkt sig

Åh vad det har tagit emot för mig att skriva detta. Eller skriva något alls egentligen. För jag kände att jag kan inte ta upp bloggandet som att ingeting har hänt, när det hänt så mycket att jag inte ens vad mitt liv är idag.

Senast jag skrev något berättade jag om att jag skulle flytta till Göteborg. Vilket jag och sambon gjorde, skjutsade ner hela livet dit i form av hela mitt hem, alla mina tillhörigheter och min andra hälft. Saken var bara att väl på plats mådde jag allt annat än bra. Ett "hem" som kändes allt annat än tryggt av många orsaker som plats, människor runt i kring osv. Ett s.k. "hem" som jag blev sjuk i pga fuktskador och alla diverse problem som tillkommer. Jag som har problem med astma och allergier och en otroligt känslig lunga sedan min händelse för 2-3 år sedan reagerade rätt fort och kände att jag fick problem.

Jag hade ju i samma veva beslutat mig för att börja studera på heltid på distans vilket innebär att jag är hemma väldigt mycket, och att då "hemma" var någonstans där jag kände mig så otrygg och ledsen att jag inte riktigt kände att jag vågade gå ut själv för att ens hämta posten gjorde att jag snabbt kände mig som en fånge i mitt eget hem, helt beroende av att sambon kom hem så jag vågade röra mig - typ så. Det började snabbt gå ut över mina studier då jag snarare än att plugga satt med en grov ångest över att det kändes som att hela mitt liv vändes upp och ner, att jag hade sagt upp hela mitt tidigare liv och det enda jag saknade var vårt hem, vår lägenhet på lulsundsberget.

Jag tog beslutet att jag skulle fara hem till Luleå tills vi hittat något annat. Det går helt enkelt inte för mig att vistas någonstans där jag dels blir sjuk (och har fått följdproblem efter jag varit där, får starka reaktioner på saker jag aldrig reagerat på tidigare....) och dels känner mig så himla otrygg. Men mitt hjärta går sönder över att behöva vara ifrån min älskade Niclas, och att hitta en lägenhet i Göteborg är inte gjort på ett kick direkt.

Så, för att innan har min blogg varit mitt sätt att ventilera när det blir för mycket, får lägga tankarna på någon annat än måsten har det bara byggts upp till en stor ångestklump. Jag är en person som är så beroende av att känna att jag lyckas och att det går bra att jag skäms när saker går fel. Men jag försöker bara förklara för mig själv att inget i det här är "mitt" fel som jag lätt målar upp det. Det är ingens fel annat än att jag inte begriper hur man kan få hyra ut ett förfall som gör folk sjuka. Jag önskar bara så innerligt att detta kan få lösa sig snart och att jag känner att jag har ett hem igen. Även om jag för tillfället bor hos mina föräldrar så har jag hela mitt liv i en stad jag knappt befinner mig i, en lägenhet jag inte vill ha varken min sambo eller mina saker i pga av många anledningar. Ångesten är skyhög var och varannan dag och jag försöker bara fokusera på mitt mål med mina studier så jag får bli klar, någon gång....

Men sammanfattat så känns livet ganska upp och ner just nu, och jag går med ett sug i magen med ett tomrum som bara växer sig större. För mig känns ju detta som att jag blivit av med allt vad jag äger och älskar, som att jag inte har någonting kvar. Överdrivet, kanske vissa tycker, men så känns det ju.

Så för mig var det här så himla tungt att skriva. Men det känns som att jag måste få lätta på hjärtat för att kunna acceptera den situationen vi befinner oss i just nu. Jag hoppas att jag om något år kan se tillbaka på detta och bara skratta åt eländet och hur vi ens hamnade där. Jag är iallafall inte klar med Göteborg då jag inte ens fått ge staden en chans, vilket jag vill. Men man måste ju samtidigt få möjligheten till det.

Gillar