Om att träna med endometrios

Jag har fått frågan några gånger nu om hur det har fungerat att träna (framförallt styrketräna) med endometrios. Jag vet att just inflammatoriska sjukdomar bokstavligen can be a bitch när man vill sätta igång och träna. Jag dras med två, både endometrios och en typ av reumatism som främst sätter sig i muskel- och senfästen.

Så här är det. När jag började på gymmet och slet och hade mig så fick jag fruktansvärt ont. Endovärken kom som ett brev på posten och jag var ofta så utmattad efteråt att jag bara lade mig på soffan och rörde mig inte. Ni vet, så här klassiskt att jag började få frossa, lite låg feber, värk... Allt det där som hör till. Men jag fortsatte ändå för jag visste att jag inte var "sjuk". Det tog inte mer än ca 2 veckor med ca 2-3 gympass i veckan så hade detta upphört för mig. Detsamma vad gällde mina reumatiska skov som var så fruktansvärt mycket värre innan, de gjorde ondare, begränsade mig mer och kom oftare innan jag började träna upp styrkan i kroppen.

För att hoppa in på det också så har jag i så många år käkat så mycket citodon för mina endometriossmärtor att det ändå blev på en nivå under lång tid som inte var bra för mig. Jag avfärdade ändå risken för att jag skulle ha blivit beroende med att jag kan ju inte fungera utan, och att jag kan gå flera dagar utan att behöva ta någon. När jag bytte min spiral i februari i år så fick jag frågan om jag tagit mer än 8 st i månaden. För det är gränsen. Då förstod jag ändå, att det här måste upphöra nu om jag ska fortsätta ha ett liv. Detta var i samma sväng som jag började med min träning så jag bytte ut mina citodon och köpte det jag själv kallat för sockerpiller (haha hemskt, det är ändå naproxen liksom) och en jäkla massa alvedon.

Jag låg och kved. Jag led så fruktansvärt efter spiralbytet men jag vägrade. Jag tog mina naproxen och alla olika former av citodon jag hade åkte undan i lådan. Jag var och gymmade dagen efter. Hör ni? Förstår ni hur sjukt detta är?

Nu är vi snart inne i juni, jag har inte käkat en enda citodon efter detta. Jag går till gymmet oavsett hur ont jag har - för vet ni, när jag tagit mig över den där spärren så lindrar faktiskt min styrketräning mina smärtor. Samt, att jag anser att när man varit på gymmet och lärt sig att verkligen punktfokusera (typ när du tränar lats så har du endast ditt sinne och dina tankar i dina lats, inget annat. Du tänker och känner med hela rörelsen för att få bra muskelkontakt) så har det hjälpt mig mycket med smärtan också.

Jag tror att vägen ur starka smärtstillande (jag har ändå alltid förstått risken för jag har ju haft betydligt starkare utskriva men jag har vägrat att ta dem... rädd för att jag vet att smärta kommer jag ha livet ut, jag kan inte vara bästa vän med morfintabletterna livet ut liksom) beror dels på att jag är sjukt tjurskallig, men samtidigt har jag så fruktansvärt mycket att tacka träningen för. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga.

Det värsta man vet som människa drabbad av endometrios är att höra de här klassiska "har du tagit en alvedon", "testa ipren", "har du testat att röra på dig"? Alltså. Har du ett hemskt endometriosskov så kan du inte röra på dig. Annat än i maskformation på golvet för att du vill ta dig ur din kropp. Alla där ute, förstå det nu. Den smärtan är inget du som inte har endometrios någonsin upplevt. Ni kan på riktigt inte förstå den. Jag har fått morfinsprutor på morfinsprutor och det enda de gjort är att göra mig väck. Men ändå sagt "jag känner smärtan lika mycket fortfarande, jag är bara för borta för att orka bry mig mer". Greppa det.

Men, jag vill ge ett slag för att försöka hitta den träning som fungerar. Styrketräning har hjälpt mig på så många nivåer på så kort tid redan. Kanske kan det hjälpa dig också, så kämpa på. Försök, förbered dig på att det kommer göra det värre i början men efter det så är det himmelskt. Jag har bokstavligen sagt efter en hel soffdag hemma med smärtor, tens, bölande och you name it att "nu behöver jag en paus på eländet, jag drar till gymmet". Drar då till gymmet och orkar mer än jag gjort passet innan.

Bilden till vänster är efter mitt första gympass. Jag ville dö haha. Dels på grund av att musklerna värkte i hela kroppen av träningen men dels av endometriosvärken som var hemsk. Bilden till höger är före ett gympass för någon vecka sedan, en dag jag hade ganska ont. Men det spelar ingen roll mer, för jag visste att så fort jag sätter igång kommer jag få en paus i det.

Gillar