Personligare än personligast

​Gud vad jag känner mig trött just nu. Att alltid hålla uppe en mask och verka glad och sprallig och som att jag inte har några problem i världen har alltid varit min specialitet. Jag vet själv att jag är alldeles för duktig på det, jag kan undangömma känslor för mig själv. Så de alltid ligger där och växer så de till slut blir övermäktiga. Jag brukar ha en tendens att göra så faktiskt, då jag äntligen berättar om ett problem eller något som jag är ledsen över har det ofta legat och bokstavligen ätit av mig så länge att, då jag äntligen berättar om det är det så pass att jag känner att det är ohanterbart för mig själv. Först då berättar jag. Det är då det kommer floder och sak på sak på sak, i timmar. För så mycket håller jag inom mig, och tränger undan.

Jag är bara så trött på att det alltid ska vara något. Motgångar har vi alla men jag kan nog tordas svära på att rabblar jag upp alla diverse "jobbiga" grejer som gnagt för mig bara det senaste halvåret skulle jag förmodligen kunna rabbla upp en annans hela livsproblem. Ta mig inte så, det finns gott och folk som har det mycket värre än mig, absolut! Men det finns nog få som faktiskt får smaka på så mycket gott och blandat av så mycket misär och sjuka, tråkiga grejer som händer och hinder... Jag hinner oftast precis bara smaka på orden "det går/känns bra nu" så kommer nästa grej.

Jag är generellt en mycket glad och positiv person, men ibland... Bara ibland, måste jag få ventilera. För det känns som att jag är fast i ett ekorrhjul. Jag kämpar, och kämpar men kommer ingen vart. Har jag kämpat en bit får jag alltid börja om på noll ändå. 

Plus att jag alltid känner mig så missförstådd. Man kan tro att livet är en dans på rosor och det är solsken varje sekund, så då var det helt oförståeligt varför jag är så jäkla kinkig, grinig och sur. Less och trött? Varför skulle jag vara det?

Att få veta och kämpa med saker jag kommer ha resten av mitt liv... och ha folk som ifrågasätter... Då tryter humöret verkligen. Jag orkar inte att alltid ursäkta mig för hur jag känner, eller varför jag känner som jag känner, eller varför jag bara egentligen inte orkar. För det gör jag alltid, och har alltid gjort. Har någon sårat mig så får jag dåligt samvete och känner mig dum som blev ledsen. 

Jag har blivit så less på att alltid be om ursäkt för min egen existens. För det gör jag, och jag lägger alltid all skuld på mig själv, även om jag säger något annat. Är så less på detta nedtryckande av mig själv då jag kämpar 10 gånger mer än andra, och lägger ner 10 gånger mer energi för samma sak som många andra. - Om du hade vetat vad jag pratat om hade du förstått varför jag säger så, men den informationen lämnar jag oskriven. Jag måste verkligen bara få lyfta upp mig själv med att det är så jävla orättvist ibland, jag som bryr mig mer om alla andra än mig själv, jag som vill andra mer väl än mig själv, jag som alltid vill mer än alla andra, som kämpar hårdare än hårdast för små, enkla vardagsgrejer ska behöva ha ont, vara sjuk, ha otur och stå och stampa. 

Våga klaga på att jag skryter om mig själv i det här inlägget. För det förtjänar jag verkligen efter för vad jag gör, och får gå med varje dag. För det har ni ingen aning om, och jag ger mig aldrig någon cred för något. Någonsin. Men nu var måttet rågat och jag är så less, jag är less på att saker ska vara så orättvist, och att jag inte tillåter mig själv vara nöjd med det jag gör. Jag ska alltid hitta ständiga fel och jag är och har alltid varit min största fiende, för för mig själv är det aldrig någonsin bra nog. 

Fast det vet jag ju att det är. Jag gör bättre än bra. Måste bara låta mig själv förstå det också.

Så nu blev det ett sånt här inlägg som ni som läst min blogg länge inte sett på år och dar. För nä, jag har slutat vara personlig för att jag helt enkelt inte orkar vara det. Jag är glad och mår bra, men jag bär bara på så mycket att det rinner över ibland.

Nu vet jag inte ens vad jag skrivit egentligen, orkar inte reflektera så mycket över det ikväll ändå. Så nu tänker jag lägga mig och krama min fina sambo. Puss.

Gillar